Yahya Hassan (Yahya Hassan)

Närvarande: Hulda (flopp), Annika (flopp), Linda (flipp), Maria (flopp), Anna (flopp)

Första diktsamlingen lämnade oss både berörda och oberörda. Kanske var flera av oss mer berörda efter cirkelträffen än före. Boken som sägs vara delvis självbiografisk tog oss med på en vindlande resa genom en våldsam barndom fylld av utanförskap, religiös fanatism och kriminalitet, våld. Kaos och ursinne lyste starkt i boken. Vi pratade om arv och ondska. Om klass och religion. Om tradition och kontext. Chockpoetisk bok som fick oss att tänka i många olika banor.

Till nästa gång läser vi En enda natt av Sveriges romancedrottning Simona Ahrnstedt

Jag heter inte Miriam (Majgull Axelsson)

Närvarande: Linda (flipp), Anna (flipp), Maria (flipp), Annika (flipp), Hulda (flipp), Sofia (flipp) - FULL POTT!!

Denna veckas bokdiskussion blev lite annorlunda - mindre strukturerat utifrån våra standardfrågor, och bestod i mer fria tankar och associationer till situationen för romer omkring oss idag som boken väckt. Vi var alla eniga om att boken känns angelägen och aktuell, trots att handlingen utspelar sig för 70 år sedan, och i efterkrigstidens Sverige. Som väldigt ung fattar den romska Malika beslutet att ikläda sig rollen som den judiska Miriam - ett beslut som där och då tycks ganska slumpmässigt. Genom detta beslut kan hon "från andra sidan" betrakta hur människor runt henne ser på romer, och därigenom ökar avståndet mellan henne och hennes ursprung. Vi frågar oss om hon som 85-åring fortfarande ens ÄR rom. Som sagt, en viktig och angelägen bok om fördomar, ursprung och överlevnad.

Till nästa tillfälle, den 2/12, läser vi Yayha Hassan: Dikter. Vi ses då hos Annika.

Beckomberga - Ode till min familj (Sara Stridsberg)

Närvarande: Linda (flipp), Anna (flopp), Maria (flipp), Annika (flipp), Sofia (flipp)

Övervägande flipp för denna bok, som beskriver hur flickan Jackie upplever och hanterar sin tillvaro med en psykiskt sjuk/alkoholiserad far och en frånvarande mor, samt människorna hon möter när hon tillbringar tid som besökare på mentalsjukhuset Beckomberga. Genomgående teman i boken är beroenden och maktrelationer - dottern till fadern, fadern till alkoholen, överläkaren till sina patienter etc. Gränslöshet är ett annat tema vi ser i boken - mellan frisk och sjuk, mellan patient och vårdpersonal. De faktiska omständigheterna i Jackies uppväxt - hon lämnas av både mor och far, utsätts för övergrepp i sin relation med en äldre man - är eländiga, men Jackie framstår ändå inte särskilt berörd av det. Språket är vackert och bygger effektfullt upp en stämning och målar upp miljön vid Beckomberga; känslor och tankar beskrivs indirekt mellan raderna snarare än rakt ut.

Till nästa tillfälle läser vi Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson.

Araben - Pooneh Rohi

Närvarande: Anna (flopp), Sofia (flopp), Annika (flipp)

Vi var alla tre något kluvna till våra omdömen (flipp/flopp). Vi var överens om att boken är viktig läsning för att den ger insikt i utanförskap och svårigheter med att integration. Vi tyckte även att den hade ett fint språk. Flera av oss uttryckte lättnad över att den var slut eftersom den inte ingav något hopp och ger en kall bild av Sverige som inskränkt och likriktat. Vi tyckte dock att den med fördel kunde ha kortats ner eftersom man fick känslan av upprepning och ibland väl utdragna scener. Ibland var det svårt att förstå hur personer och tidsförlopp hängde ihop men den var inte tillräckligt vag för att tillåta en fri tolkning.

Nästa gång läser vi Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg

Not that kind of girl - En ung kvinna berättar vad hon "lärt av livet" (Lena Dunham)

Närvarande: Hulda (flopp), Anna (flopp), Sofia (flipp), Linda (flopp) och Annika (flopp).

Trots att alla tycker om Lena Dunham fick hennes självbiografi övervägande flopp. Var det översättningens fel? Kanske var det störande att boken inte var perfekt. Samtidigt är det ju fantastiskt med en ung kvinna som säger här är jag, här är mitt liv, här tar jag plats. Men det var svårt att relatera till Lena i boken. Hennes uppväxt, med konstnärsföräldrar mitt på Manhattan, är milsvid från vad vi själva känner till och boken sa oss således inte så mycket om oss själva. Förmodligen är det vi som är för gamla. Men vi hittade fina formuleringar.

Att kapitelordningen var temabaserad istället för kronologisk förvirrade läsningen något för vissa. Det gjorde också att det blev lite väl mycket historier om killar ett tag. Medan barndomen beskrevs i raljerande ordalag tycktes det saknas distans till mer närliggande händelser. Och saker som förmodligen var traumatiskt och hemskt beskrevs "utan känslor" vilket gjorde att man som läsare heller inte kände. Tanken väcktes att det sistnämnda inte behöver vara en dålig grej. Varför ska man behöva gråta bara för att man pratar om en våldtäkt? Det är väl bättre då att man vågar prata om det?

Vad vi pratade en hel del om var att boken har fått sådan översvallande bra kritik. Bland annat har Jessica Gedin sagt i Babel att det här är en bok hon vill ge sin dotter. Vi visste inte om vi ville ge den till våra döttrar. Vi förstod inte vilken viktig livserfarenhet som boken skulle delge annat än här är jag, här är mitt liv, här tar jag plats.

Till nästa gång läser vi Araben av Pooneh Rohi.

Kriget har inget kvinnligt ansikte (Svetlana Aleksijevitj)

Närvarande: Sofia (flopp), Hulda (flipp) och Annika (fl***)

Alla tre var överens om att detta är en oerhört viktig bok - för att den berättar en historia som annars inte hade hörts, och för att den ger en gripande bild av krigets elände, i både stort och smått. Bokens upplägg - där korta fragment berättas av många röster, som på så sätt bildar en slags kör - är ett effektivt sätt att förmedla en både djup och bred bild av kriget, som kanske inte hade kunnat förmedlas genom en enda persons berättelse. (Detta upplägg tilltalade dock inte alla, vilket förklarar iaf Sofias flopp.) Vi diskuterade vad författarens roll i detta varit - varje enskild kvinnas berättelse upplevde vi som ordagrannt återgiven, vilket talar för att författarens (beundransvärda!) arbete kanske framför allt bestått i att och välja ut och fläta samman berättelserna? Vi upprördes också över den tystnad som kvinnorna levt i efter kriget - att de till skillnad från männen inte tillåtits dela med sig av sina minnen från kriget, eller få erkännande för sina insatser och uppoffringar.

Nästa gång ses vi den 5 mars hemma hos Annika. Boken vi ska läsa är Deras ryggar luktade så gott, av Åsa Grennvall.