Trots att alla tycker om Lena Dunham fick hennes självbiografi övervägande flopp. Var det översättningens fel? Kanske var det störande att boken inte var perfekt. Samtidigt är det ju fantastiskt med en ung kvinna som säger här är jag, här är mitt liv, här tar jag plats. Men det var svårt att relatera till Lena i boken. Hennes uppväxt, med konstnärsföräldrar mitt på Manhattan, är milsvid från vad vi själva känner till och boken sa oss således inte så mycket om oss själva. Förmodligen är det vi som är för gamla. Men vi hittade fina formuleringar.
Att kapitelordningen var temabaserad istället för kronologisk förvirrade läsningen något för vissa. Det gjorde också att det blev lite väl mycket historier om killar ett tag. Medan barndomen beskrevs i raljerande ordalag tycktes det saknas distans till mer närliggande händelser. Och saker som förmodligen var traumatiskt och hemskt beskrevs "utan känslor" vilket gjorde att man som läsare heller inte kände. Tanken väcktes att det sistnämnda inte behöver vara en dålig grej. Varför ska man behöva gråta bara för att man pratar om en våldtäkt? Det är väl bättre då att man vågar prata om det?
Vad vi pratade en hel del om var att boken har fått sådan översvallande bra kritik. Bland annat har Jessica Gedin sagt i Babel att det här är en bok hon vill ge sin dotter. Vi visste inte om vi ville ge den till våra döttrar. Vi förstod inte vilken viktig livserfarenhet som boken skulle delge annat än här är jag, här är mitt liv, här tar jag plats.
Till nästa gång läser vi Araben av Pooneh Rohi.
