Igår
träffades jag, Anna, Sofia och Linda för att samtala om Jeanette
Wintersons självbiografi "varför vara lycklig när du kan vara normal".
Kort resumé av samtalet:
Boken
fick både ris och ros. Vi uppfattade alla att hon berättar sin barndom
med väldig distans vilket vi upplevde som både frustrerande och
tillfredsställande. En fragmentarisk skriven bok som på gott och ont
lämnade mycket öppet. Språket var lättläst och smart men kunde också
ibland uppfattas som klychigt. Intressant presentation av ett övergivet
barns sätt att hantera sin utsatthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar